“Blue Bloods” blir en ofrivillig komedi

Foto: CBS

Av : Max Nygren

Familjen Reagan består i stort sett av olika fragment från varje del av New York‘s rättsapparat, vilket i sig faller på sin egen orimlighet. Vi lär känna den pensionerade polischefen Henry (Len Cariou), och hans son Frank (Tom Selleck), som nu efterträtt sin pappa som polischef (really?). Frank har tre barn i livet: Jamie (Will Estes), en “rookie cop” som gått direkt från Harvard graduate till trottoarpromenerande uniform (rimligt?); Erin (Bridget Moynahan), en principfast allmän åklagare som inte tummar en centimeter på lagen oavsett situation (och där har vi ännu en kliché). Sist men inte minst storebror stiftar vi bekantskap med Danny (Donnie Wahlberg), en tuff och hänsynslös “detective” som på ett nästan mysteriskt sätt om och om igen snubblar över New York‘s klurigaste fall, och cirkeln av klassiska klichéer och karaktärer är därmed sluten.


Blue Bloods” sitter på en ganska saftig budget men lyckas ändå släppa igenom de mest simpla misstag. Bakgrundsrekvisita som går upp i rök, bilar som dyker upp från ingenstans och pinsamma klädbyten mellan scener. Addera storylinjer man påbörjar och sedan inte följer upp, den obligatoriskt krystade familjemiddagen i slutet av varje avsnitt (någon lämnar alltid bordet i vrede) och det faktum att man rollsätter skådespelare med skolpojks-looken som drug kingpins. “Blue Bloods” screenwriters och övriga ansvariga för setet har förvandlat en någorlunda polisserie till en ofrivillig komedi, och tåget för upprättelse har tyvärr gått för flera säsonger sedan. Donnie Wahlberg gör en solid insats och Jennifer Esposito är farligt snygg i rollen som hans partner “Jackie”, men det är det enda positiva man kan ta med sig ur den här soppan.

Trots detta har “Blue Bloods” uppvisat OK ratings och förnyats hela fyra gånger, vilket snarare tyder på ren desperation och en ovilja att ta kritik från CBS sida. Underkänt.

Advertisements